Fy för att dra upp kjolen och ner byxorna :(
Det är så kallt!!! Tänk er vilken temperaturskillnad det blev när vi kom hem från Egypten. När vi steg på planet var det 31 grader i skuggan och när vi steg av planet i ett vintrigt Sverige var det 16 bistra minusgrader. Det blir en skillnad på 47 grader, alltså en chock! Man ville bara vända in i planet igen och sätta sig på plats och vänta på att det skulle åka tillbaka till Nabq igen... Jag, barnen och mamma saknar värmen något oerhört och det har vi gjort ända sen vi kom hem. Vi får försöka att stilla våran längtan lite genom att titta på lite kort, blev ju en del. 1011 närmare bestämt. Jag delar av mig av ett urval och berättar lite under tiden och som ovanligt är så visas barnens ansikten. Dock är korten märkta. Håll till godo!
Vi började våran resa med en natt på Kvibergs vandrarhem i Partille. Ett gammalt logiment med stora fräscha rum och superbra toaletter. Sängarna var dom bästa vi någonsin varit med om på ett vandrarhem. Kan verkligen rekomenderas! Wilgot skulle givetvis sova högst upp och det blev många gånger man fick hjälpa honom ner innan det var dags att sova, upp kunde han själv.
Eftersom vi blev sena fram till vandrarhemmet pga att vägbeskrivningen vi fick utskrivet från eniro inte stämde, och ja, vi hade rätt adress men något gick fel, så blev det pizza. Det var en pizzeria som erbjöd utkörning så den fick det bli. Dom hade även ett alternativ som man kunde välja och det var antingen två, tre eller fyra pizzor med en 33 cl dricka till varje pizza för ett visst pris. Vi valde två pizzor och två drickor för 115 kronor. Det tyckte vi var billigt eftersom hemma kostar en liknande pizza som dom vi valde 75 kronor styck, i ochförsig får man dom då efter 10-15 minuter. Här tog det 67... När vi åkte till Landvetter dagen efter såg vi en pizzeria 40 meter från vandrarhemmet. Vi hade kunnat undvika att äta halv tio
Konstigt nog så låg båda barnen i min säng efter en stund, jaja,
dom sov och det var det viktiga
Klockan var ställd på fyra och vi var faktiskt ganska pigga och kom iväg ungefär som vi tänkt oss, det är inte lätt att passa tider som barnfamilj.
Vi checkade in och gick ut för att hämta det sista i bilen, alla gick själva.
När vi kommer in i avgångsthallen härnäst går inte alla själva. Jag, Wilgot och Wilhelmina går själva men mamma går numera på kryckor efter en het dejt med Landvetters parkering. Sakta men säkert tar vi oss mot gaten och blir som vanligt uppackade i "säkerhetsspärren". Numera går tydligen risifrutti som vätska... Det enda man får ha med sig i barnmatsväg är glasburkar och fruktpureér från Semper, inte ens något annat märke sa dom till mig. Jag sa att det finns faktiskt barn som inte äter burkmat och vad ska man ha med till dom då? Mina barn är av det släktet, helt sant. Jag beklagade mig lite och tyckte synd om min lilla prinsessa som inte skulle få någon mat på hela resan. Då fick jag helt plötsligt ta med mig 2 risifrutti, 2 yoghurt, 1 påse kexchoklad, 1 påse bilar och 1 dl outspädd saft. Det går snabbt i vilda västern
Tillsist kom vi ombord på planet och vi tackade vår lyckliga stjärna att vi beställt extra benutrymme, dels med två barn och ett oböjligt knä...
Wilgot var nöjd när det visades "Pojkens leksaker"
Flygresan gick väldigt smärtfritt. Wilhelmina sov och Wilgot tittade på Toy Story 3/ sov. Tillochmed maten var helt okej. Barnen fick Köttbullar och potatismos och vi vuxna fick köttgryta med rosini.
När vi kom fram till Sharm el-Sheik så antog vi att det skulle vara ungefär som när vi kom till Hurgada, alltså kö. Men nej, vi kom in i ett litet (om man jämför med Hurgade) rum med ca 10 köer fram för att få käpa visum. Det fanns folk som visade vart man skulle gå och vi hade fått våra visum på 10 minuter istället för 2,5 timmar som sist. Vi gick och ställde oss i en kö vid passkontrollen och blev inte stående där länge innan en man kom och tog oss åt sidan och ledde oss förbi hela raddan av människor och rakt ut i ankomsthallen. Sen blev vi ändå sist till bussen eftersom barnvagnen aldrig kom.
Hotellet var jättefint och vi uppgraderade vårat superiorroom till ett familyroom och det var väldigt smart, nu fick vi två stora rum istället för ett litet så barnen kunde faktiskt röra lite på sig.
En fräck larv hälsade oss välkomna. Den tog sig fram genom att rulla.
Givetvis hade vi kalender och kalenderljus med oss så vi fick lite
påminnelse om att det lackade mot jul. Tanken var ju att vi skulle titta
på julkalendern varje kväll också men det utlovade internet på rummet
lös med sin frånvaro och i lobbyn tog det typ en timme att hitta signal.
Redan tredje dagen hittade vi en supertrevlig familj att umgås med. Magnus, Tinnis och Matilda från Falkenberg. Matilda och Wilgot är jämngamla och fann varandra ganska omgående. Deras favorit badställe blev:
Duschen!
Där kunde dom leka i timmar och inte skrek dom inte. Men sätter jag på duschen hemma så blir det gallskrik.
Vi gjorde massor av skoj med Matilda och hennes familj. Vi drack drinkar, åt lunch ihop, middagar, kollade varandras barn, shoppade, snackade skit, utflykter mm mm.
Jag har aldrig fått sån jämn solbränna som nu och mycket kan jag nog tacka barnen för. Wilhelmina skulle ju ranta omkring på området och Wilgot och Matilda skulle bli omkring skjutsade på en luftmadrass hela tiden, så motion fick jag ju dessutom på kuppen
En äkta semesterfirare!
Oftast var dom två eller tre barn på denna läckande farkost.
En semesterfirare till!
Genom Magnus och Tinnis så träffade vi en arabisktalande norrman från Libanon och tackvare honom fick vi ett härligt äventyr. Vi blev tillfrågade om vi ville åka med på en delfinshow och det ville vi gärna. Resan skulle vara gratis vi skulle bara betala inträdet och det var 0 kronor för barn så det lät ju bra. Då undrar man ju vad haken är. Jo, resan skulle ett annat hotell stå för OM vi kom och tittade lite på det hotellet efter showen, vi fattade som att dom höll på att starta igång det och behövde göra reklam för sig. Vi beslöt oss att följa med, allihopa utom mamma som ju hade problem med sitt knä. Även fast hon köpt sig en elastisk linda och bandagerat knät. Det är nog det dyraste bandage genom tiderna, 60 LE vilket är ca 72 svenska kronor.
Förväntansfull? Nja, har ingen aning om vart vi är på väg men skit i det!
Har ju fått en klubba!
Vi packade in oss i en minibuss som kördes av en anställd från det hotellet som vi skulle titta på och självaste direktören (tror vi) satt bredvid och sjöng. Han hade tydligen spelat in en skiva och om vi säger så här; det är nog inget han ska luta sig mot, vi får hoppas att det går bättre med hans hotell... I vilket fall, vi åkte till Hadaba och kollade in Steve och Mitska, två coola individer.
Idolbild på Steve ♥
Steve var en fena (haha) på att måla tavlor, en (del)finfin konstnär.
Det var en lycklig liten 10 år gammal kille som fick lov att åka båt dragen av Steve och sen fick han tavlan. Gissa om han var stolt och en annan var lätt avundsjuk...
Hoppa genom ringar kunde dom också.
Sen fick jag en het date med Steve, men säg inget till Lasse!
Skithäftigt! Kan jag leva på länge. Gissa vad han luktade? Fisk!
Lovisa ♥ Steve = sant
Utanför delfinarenan fanns en bur med apor, inte hygieniskt eller
djurvänligt. Det jag har försökt fotografera, vilket inte var lätt
eftersom apan aldrig var stilla, var hans blå pungkulor. Man kan ana
dom över pilen.
Nöjda, glada, imponerade och uppspelta begav vi oss mot hotellet vi skulle besöka innan det var dags för hemfärd. Vi trodde besöket skulle ta runt en halvtimme, max en timme. Fel hade vi. Det tog nästan tre timmar och det var inte hotellet dom ville visa oss utan dom skulle sälja oss en andelslägenhet... Det blev inget köpt men vi har ett värdebevis på tre gratisnätter på deras hotell som ska användas inom ett år. Frågan är om vi kommer utnyttja dom, känns lite kort att åka till Egypten för tre dygn... Ja, det var ett äventyr som vi som var med på skrattar gott åt, tur vi hade Mohammed med oss för annars kunde vi lika gärna ha köpt oss varsin lägenhet
Alla buskar och träd var formklippta...
vilket vår försäljare var mäkta stolt över. Kanske var han som
hade gjort det? Ser han inte förtroendegivande ut?
Här är nästan alla vi som höll på att bli lägenhetsinnehavare, bara Mohammed
som saknas. Vår försäljare var inget vidare på att ta kort, meningen var att
hela gänget skulle vara med...
Eftersom det var besök på stranden blev det bara ett besök där. Det var runt våran strand som hajen härjade så efter vi hade varit där nere stängdes alla närliggande stränder av och det blev badförbud. Men vi hann som sagt med en heldag på stranden och det var härligt!
Det var 600 meter till stranden och det gick gratis buss dit varje kvart.
Tur var väl det för annars skulle mamma aldrig fått doppa tårna i havet.
Bussen var väl så där säker, man satt på parkbänkar och chauffören
körde som en galning.
Wilhelmina tyckte det var kul att sitta i vattenbrynet och gräva. Hon satt
där ända tills hon somnade.
Wilgot blev glad över att han äntligen fick leka i sanden. Första dagen när vi kom till poolen sa Wilgot: "men var är fiskarna mamma?!? Och var är sanden!" Ja, åka till Egypten och missa sand, det är inte dåligt...
Äntlligen en fisk!
Plötsligt när vi stod en bit ut och matade fiskarna skrek Wilgot till och började gråta, alla runt oss tittade och flera stycken frågade: Shark? Jag svarade: No no, it was a fish. Så man kan ju säga att Wilgot blev attackerad i havet, dock inte av en haj men ändock attackerad
Fiskbettet gick över ganska fort men ser ni plåstret!
Barnen ville göra en snögubbe men vi kom överrens om att sandgubbe
var ett mer passande namn
En dag bestämde vi oss, eftersom man inte fick lov att snorkla, att vi ändå ville se lite koraller och fiskar. Vi bokade in oss på en ubåt och drog iväg. Jag blev besviken. Det såg inte alls ut så som jag tänkt mig men det var ändå häftigt.
Vi höll ju på att aldrig komma med ubåten, därifrån båten gick fick man bada i havet så vi passade på att gå lite i vattenbrynet, såååå varmt och skönt, när personalen blötsligt ropar på oss och sa att vi måste springa om vi skulle med. Eftersom vi var blöta om fötterna och sen sprang i sanden ville dom spola av oss. Fine, men inte visste vi att dom skulle duscha hela Tinnis Jaja, iväg kom vi, och vi visste att om hajen skulle komma så var dom beredda. Dom var nämligen tvugna att ha en kulspruta ombord för att få åka ut med passagerare om en hungrig haj skulle dyka upp.
Förväntansfulla över att snart få gå ner i djupet
Undrar vad som finns ovanför oss och vad stolpen sitter där för?
Några modiga dykare som trotsar hajen
Ful fisk, nästan lite lik Lasse
Uppe i friska luften igen, på väg in mot land. Magnus, Matilda, Tinnis,
Wilhelmina och Wilgot
Vår "vän-familj" åkte hem på söndagen före oss och den dagen blev det sandstorm så nu har man fått uppleva det också. Men vi hann med en mysig kväll med middag och underhållning innan dom åkte.
Sista natten med gänget
Dom blev beskyllda för att vara syskon fler än en gång...
Magnus är lite uppspelt. Inte kan det väl vara för att han ska få åka
hem till Sverige?!?
Ett av många kvällsuppträden. Han stod och snurrade runt i minst
en kvart
Han var helt klart imponerande! Ett superframträdande,
och ganska snygg var han också
Cobra Snake Show, lite nervös var man allt...
Lucia-dagen firade vi som Lucia och "Stjerngosse" vid poolen mumsandes på pepparkakor och med skönsjungande sång. Wilgot och Wilhelmina var inte dom enda som lussade, fast dom var dom enda som var lucia och stjärngosse.
Syrran tröttnade efter ett tag men Wilgot var inte riktigt färdig lussad
så då fick han ta saken i egna händer. Inget luciatåg utan lucia
När luciadagen var till ända så hade vi bara en halv dag kvar innan det var dags för våran hemresa
Så nu följer lite blandade semesterbilder.
Wilhelmina finklädd och snygg i håret
Så här såg hon ut innan. Toka!
Så här snygg blir man när man sätter upp håret när det är blött
Ännu en liiite sämre hårdag...
I den här ställningen fann man Wilhelmina titt som tätt, överallt!
Santas little helper, nej, jag menar mamas little helper...
Så här hittade vi mormor ute på balkongen en kväll. Allt för att skydda
sig från myggorna som var FÖR JÄVLIGA!!!
Wilgot i vårat semesterparadis; andelslägenheterna
Tuffing! ♥
Man blev trött av semester. Skulle det vara ett kort taget nu i dagarna
hade du fått tänka bort både blöja och napp. Min stora kille!
Det blev ett restaurangbesök ute på stan och då serverades
bland annat detta
Pepparkakshus modell större. Wilgot och Wilhelmina fick varsin bit att
smaka på och det var inga svenska pepparkakor iallafall,
snarare mjöl och vatten. Men fint blev det!
Wilhelmina dricker en Bamse-drink och Wilgot dricker en Spiderman.
Det allra sista kortet som blev taget för sen tog batteriet i kameran slut.
12 timmar senare var vi hemma i Sverige
Så här gick hemresan:
Våran buss skulle gå 12.35 men kom inte fören 13.15, när vi skulle in på flygplatsområdet var hela stället avspärrat för presidenten var där, viktigt... Vi fick vänta i 20 minuter i bussen. När vi klev av från bussen stod där hjälpsamma herrar som snällt tog våra väskor och visade oss så vänligt vägen, tills dom upptäckte att vi inte hade några pengar kvar. Då var dom inte så trevliga längre. Vi fick iallafall igenom allt genom "röntgenmaskinen" och gick och ställde oss i incheckningskön. När det var våran tur tog dom våra tre väskor och började prata på arabiska, dom frågar oss hur många vi var i resesällskapet och hur mycket handbagage vi hade. Våra resväskor vägde 70 kilo. Liiiiite mycket, men det visste vi om, det vi inte visste om var att vi fick ta med oss 20 kilo in men bara 15 kilo ut. Lika med 15 kilo för mycket eftersom Wilhelmina tydligen fick ha 10 kilo. Jag förklarade att vi inte hade några pengar utan var tvungna att fixa det, han missförstod och trodde att jag inte hade så mycket pengar överhuvudtaget och skrev ner övervikten till 10 kilo. Det hjälpte ju inte oss, var ju fortfarande tvungna att ta ut pengar. Frågade vart jag kunde göra det och han sa till mig att det fick jag göra utanför flygplatsen så han skulle behålla mina boardingcard och pass. Jag var lite stressad så jag fattade inte vart han menade så jag frågade en kille i min ålder vart jag skulle ta vägen. Han i sin tur frågade om vi hade kort, svaret var jakande och då säger han att det kan ni betala med här. Fram kommer en kortläsare. Innan jag gick iväg var priset 6 € per kilo = 60 €, jag ville betala i LE och fick då ett pris på 480 LE. När vi sen skulle betala hade priset ändrats och var nu 106 $. Som tur var fick inte killen kortläsaren att fungera så vi slapp betala
Pust.
Nästa station: passkontrollen.
Vi ställde oss i en lagom lång kö. Någon ser oss och kommer och tar tag i mamma och säger kom med den här vägen så behöver du inte stå i kö. Schyst, gräddfilen. För mamma ja. Hon möter dig vid gate 1 ropade dom till mig. Där stod jag med barnvagn, tre handbagage, en påse, en dator och två kameror plus två varma, hungriga, trötta barn och klockan är 14.35. Planet går 15.05. Jippie! När klockan är 14.45 är det äntligen min tur i passkontrollen, då känner jag att jag klarar det här, och jag klarar det utan att gråta för det hade jag bestämt mig för att inte göra. Vad som än hände, det ville jag inte utsätta barnen för. Men det var väldigt nära när jag såg vad som väntade mig efter passkontrollen. Just precis, en kö...
Stressen växte. När klockan stod på 14.55 var det en herre (vi stod i en "svenskklunga") som sa till Wilgot att jaha, då ska du åka hem till Sverige då. Ja, hem till kalla Sverige och min pappa sa Wilgot. Ja, sa herren, nu går planet om en dryg timma. Mitt plan går om 10 minuter sa jag. Jamen dom väntar på dig sa herren men det är ju just vad dom inte gör sa jag och flera med mig. Då får du gå före sa herren men det var inte det lättaste. Jag ska hjälpa dig sa herren. Flytta på er! Hennes plan går om 10 minuter gick han och sa på svenska och hux flux så hade jag gått förbi typ 50 personer. Dags för sista genomlysningen, upp med allt inklusive barnvagn. Nu får vi springa sa jag till Wilgot och började slänga ner allt i vagnen och håva in barnen när någon tar tag i min arm, Kom med mam´! Vad i hela friden! Kom hit ungar! Dom höll upp min handväska och skrek KNIFE; KNIFE! Jag fattade ingenting men kom sen på att vi hade ju haft en liten slö fickkniv med oss och nu låg den alltså i min handväska... När jag inte hittade den så gick det inte hålla tillbaka tårarna och jag sa till Wilgot att vi inte skulle hinna med planet. Tillslut tittade den lilla rackaren fram och jag fick gå. Jag sket i barnvagnen så den finns numera som illegal invandrare någonstans i Egypten
Jag mötte, gråtandes, mamma vid gaten 15.03 och jag var inte sist. Bara ledsnast. Jag grät hela tiden ända tills planet var i luften 40 minuter senare, det var nämligen kö i luftrummet.
Ja, så kan det gå till när man blir klassad som terrorist så frågan är ju om jag någonsin får komma in i Egypten igen
Onsdag morgon ringde mamma till vårdcentralen och dom tyckte att hon skulle åka hem till sin doktor, det enda besked hon ändå skulle få här var att hon skulle fortsätta att gå och "öva" sig. Men hon stod på sig om ett läkarbesök och fick till sist en tid. Efter den blev det raka spåret till röntgen och ortopeden i Lidköping. Där visade det sig att hon brutit knät. Rakt över hela knäskålen så nu går hon i en slags plastextraben som gör att hon inte kan böja benet och där ska hon förbli i 4 veckor. Enda gången hon får ta av den är när hon ska duscha. Torsdag eftermiddag insjuknade jag i vinterkräksjukan.
Så gick våran hemgång till!
Jag vill rikta ett stort tack till mamma som gjorde denna resa genomförbar och ett stort tack och en kram till våra semestervänner Magnus, Tinnis och Matilda som förgyllde våran tillvaro, hoppas att vi kan träffas igen! Och sist men inte minst mina underbara barn som alltid är så duktiga och ett tack till min käre make som låter mig åka iväg på sånt här när han är hemma och sliter!
Kramar er alla!!! ♥
Vi började våran resa med en natt på Kvibergs vandrarhem i Partille. Ett gammalt logiment med stora fräscha rum och superbra toaletter. Sängarna var dom bästa vi någonsin varit med om på ett vandrarhem. Kan verkligen rekomenderas! Wilgot skulle givetvis sova högst upp och det blev många gånger man fick hjälpa honom ner innan det var dags att sova, upp kunde han själv.
Eftersom vi blev sena fram till vandrarhemmet pga att vägbeskrivningen vi fick utskrivet från eniro inte stämde, och ja, vi hade rätt adress men något gick fel, så blev det pizza. Det var en pizzeria som erbjöd utkörning så den fick det bli. Dom hade även ett alternativ som man kunde välja och det var antingen två, tre eller fyra pizzor med en 33 cl dricka till varje pizza för ett visst pris. Vi valde två pizzor och två drickor för 115 kronor. Det tyckte vi var billigt eftersom hemma kostar en liknande pizza som dom vi valde 75 kronor styck, i ochförsig får man dom då efter 10-15 minuter. Här tog det 67... När vi åkte till Landvetter dagen efter såg vi en pizzeria 40 meter från vandrarhemmet. Vi hade kunnat undvika att äta halv tio
Konstigt nog så låg båda barnen i min säng efter en stund, jaja,
dom sov och det var det viktiga
Klockan var ställd på fyra och vi var faktiskt ganska pigga och kom iväg ungefär som vi tänkt oss, det är inte lätt att passa tider som barnfamilj.
Vi checkade in och gick ut för att hämta det sista i bilen, alla gick själva.
När vi kommer in i avgångsthallen härnäst går inte alla själva. Jag, Wilgot och Wilhelmina går själva men mamma går numera på kryckor efter en het dejt med Landvetters parkering. Sakta men säkert tar vi oss mot gaten och blir som vanligt uppackade i "säkerhetsspärren". Numera går tydligen risifrutti som vätska... Det enda man får ha med sig i barnmatsväg är glasburkar och fruktpureér från Semper, inte ens något annat märke sa dom till mig. Jag sa att det finns faktiskt barn som inte äter burkmat och vad ska man ha med till dom då? Mina barn är av det släktet, helt sant. Jag beklagade mig lite och tyckte synd om min lilla prinsessa som inte skulle få någon mat på hela resan. Då fick jag helt plötsligt ta med mig 2 risifrutti, 2 yoghurt, 1 påse kexchoklad, 1 påse bilar och 1 dl outspädd saft. Det går snabbt i vilda västern
Tillsist kom vi ombord på planet och vi tackade vår lyckliga stjärna att vi beställt extra benutrymme, dels med två barn och ett oböjligt knä...
Wilgot var nöjd när det visades "Pojkens leksaker"
Flygresan gick väldigt smärtfritt. Wilhelmina sov och Wilgot tittade på Toy Story 3/ sov. Tillochmed maten var helt okej. Barnen fick Köttbullar och potatismos och vi vuxna fick köttgryta med rosini.
När vi kom fram till Sharm el-Sheik så antog vi att det skulle vara ungefär som när vi kom till Hurgada, alltså kö. Men nej, vi kom in i ett litet (om man jämför med Hurgade) rum med ca 10 köer fram för att få käpa visum. Det fanns folk som visade vart man skulle gå och vi hade fått våra visum på 10 minuter istället för 2,5 timmar som sist. Vi gick och ställde oss i en kö vid passkontrollen och blev inte stående där länge innan en man kom och tog oss åt sidan och ledde oss förbi hela raddan av människor och rakt ut i ankomsthallen. Sen blev vi ändå sist till bussen eftersom barnvagnen aldrig kom.
Hotellet var jättefint och vi uppgraderade vårat superiorroom till ett familyroom och det var väldigt smart, nu fick vi två stora rum istället för ett litet så barnen kunde faktiskt röra lite på sig.
En fräck larv hälsade oss välkomna. Den tog sig fram genom att rulla.
Givetvis hade vi kalender och kalenderljus med oss så vi fick lite
påminnelse om att det lackade mot jul. Tanken var ju att vi skulle titta
på julkalendern varje kväll också men det utlovade internet på rummet
lös med sin frånvaro och i lobbyn tog det typ en timme att hitta signal.
Redan tredje dagen hittade vi en supertrevlig familj att umgås med. Magnus, Tinnis och Matilda från Falkenberg. Matilda och Wilgot är jämngamla och fann varandra ganska omgående. Deras favorit badställe blev:
Duschen!
Där kunde dom leka i timmar och inte skrek dom inte. Men sätter jag på duschen hemma så blir det gallskrik.
Vi gjorde massor av skoj med Matilda och hennes familj. Vi drack drinkar, åt lunch ihop, middagar, kollade varandras barn, shoppade, snackade skit, utflykter mm mm.
Jag har aldrig fått sån jämn solbränna som nu och mycket kan jag nog tacka barnen för. Wilhelmina skulle ju ranta omkring på området och Wilgot och Matilda skulle bli omkring skjutsade på en luftmadrass hela tiden, så motion fick jag ju dessutom på kuppen
En äkta semesterfirare!
Oftast var dom två eller tre barn på denna läckande farkost.
En semesterfirare till!
Genom Magnus och Tinnis så träffade vi en arabisktalande norrman från Libanon och tackvare honom fick vi ett härligt äventyr. Vi blev tillfrågade om vi ville åka med på en delfinshow och det ville vi gärna. Resan skulle vara gratis vi skulle bara betala inträdet och det var 0 kronor för barn så det lät ju bra. Då undrar man ju vad haken är. Jo, resan skulle ett annat hotell stå för OM vi kom och tittade lite på det hotellet efter showen, vi fattade som att dom höll på att starta igång det och behövde göra reklam för sig. Vi beslöt oss att följa med, allihopa utom mamma som ju hade problem med sitt knä. Även fast hon köpt sig en elastisk linda och bandagerat knät. Det är nog det dyraste bandage genom tiderna, 60 LE vilket är ca 72 svenska kronor.
Förväntansfull? Nja, har ingen aning om vart vi är på väg men skit i det!
Har ju fått en klubba!
Vi packade in oss i en minibuss som kördes av en anställd från det hotellet som vi skulle titta på och självaste direktören (tror vi) satt bredvid och sjöng. Han hade tydligen spelat in en skiva och om vi säger så här; det är nog inget han ska luta sig mot, vi får hoppas att det går bättre med hans hotell... I vilket fall, vi åkte till Hadaba och kollade in Steve och Mitska, två coola individer.
Idolbild på Steve ♥
Steve var en fena (haha) på att måla tavlor, en (del)finfin konstnär.
Det var en lycklig liten 10 år gammal kille som fick lov att åka båt dragen av Steve och sen fick han tavlan. Gissa om han var stolt och en annan var lätt avundsjuk...
Hoppa genom ringar kunde dom också.
Sen fick jag en het date med Steve, men säg inget till Lasse!
Skithäftigt! Kan jag leva på länge. Gissa vad han luktade? Fisk!
Lovisa ♥ Steve = sant
Utanför delfinarenan fanns en bur med apor, inte hygieniskt eller
djurvänligt. Det jag har försökt fotografera, vilket inte var lätt
eftersom apan aldrig var stilla, var hans blå pungkulor. Man kan ana
dom över pilen.
Nöjda, glada, imponerade och uppspelta begav vi oss mot hotellet vi skulle besöka innan det var dags för hemfärd. Vi trodde besöket skulle ta runt en halvtimme, max en timme. Fel hade vi. Det tog nästan tre timmar och det var inte hotellet dom ville visa oss utan dom skulle sälja oss en andelslägenhet... Det blev inget köpt men vi har ett värdebevis på tre gratisnätter på deras hotell som ska användas inom ett år. Frågan är om vi kommer utnyttja dom, känns lite kort att åka till Egypten för tre dygn... Ja, det var ett äventyr som vi som var med på skrattar gott åt, tur vi hade Mohammed med oss för annars kunde vi lika gärna ha köpt oss varsin lägenhet
Alla buskar och träd var formklippta...
vilket vår försäljare var mäkta stolt över. Kanske var han som
hade gjort det? Ser han inte förtroendegivande ut?
Här är nästan alla vi som höll på att bli lägenhetsinnehavare, bara Mohammed
som saknas. Vår försäljare var inget vidare på att ta kort, meningen var att
hela gänget skulle vara med...
Eftersom det var besök på stranden blev det bara ett besök där. Det var runt våran strand som hajen härjade så efter vi hade varit där nere stängdes alla närliggande stränder av och det blev badförbud. Men vi hann som sagt med en heldag på stranden och det var härligt!
Det var 600 meter till stranden och det gick gratis buss dit varje kvart.
Tur var väl det för annars skulle mamma aldrig fått doppa tårna i havet.
Bussen var väl så där säker, man satt på parkbänkar och chauffören
körde som en galning.
Wilhelmina tyckte det var kul att sitta i vattenbrynet och gräva. Hon satt
där ända tills hon somnade.
Wilgot blev glad över att han äntligen fick leka i sanden. Första dagen när vi kom till poolen sa Wilgot: "men var är fiskarna mamma?!? Och var är sanden!" Ja, åka till Egypten och missa sand, det är inte dåligt...
Äntlligen en fisk!
Plötsligt när vi stod en bit ut och matade fiskarna skrek Wilgot till och började gråta, alla runt oss tittade och flera stycken frågade: Shark? Jag svarade: No no, it was a fish. Så man kan ju säga att Wilgot blev attackerad i havet, dock inte av en haj men ändock attackerad
Fiskbettet gick över ganska fort men ser ni plåstret!
Barnen ville göra en snögubbe men vi kom överrens om att sandgubbe
var ett mer passande namn
En dag bestämde vi oss, eftersom man inte fick lov att snorkla, att vi ändå ville se lite koraller och fiskar. Vi bokade in oss på en ubåt och drog iväg. Jag blev besviken. Det såg inte alls ut så som jag tänkt mig men det var ändå häftigt.
Vi höll ju på att aldrig komma med ubåten, därifrån båten gick fick man bada i havet så vi passade på att gå lite i vattenbrynet, såååå varmt och skönt, när personalen blötsligt ropar på oss och sa att vi måste springa om vi skulle med. Eftersom vi var blöta om fötterna och sen sprang i sanden ville dom spola av oss. Fine, men inte visste vi att dom skulle duscha hela Tinnis
Jaja, iväg kom vi, och vi visste att om hajen skulle komma så var dom beredda. Dom var nämligen tvugna att ha en kulspruta ombord för att få åka ut med passagerare om en hungrig haj skulle dyka upp.Förväntansfulla över att snart få gå ner i djupet
Undrar vad som finns ovanför oss och vad stolpen sitter där för?
Några modiga dykare som trotsar hajen
Ful fisk, nästan lite lik Lasse
Uppe i friska luften igen, på väg in mot land. Magnus, Matilda, Tinnis,
Wilhelmina och Wilgot
Vår "vän-familj" åkte hem på söndagen före oss och den dagen blev det sandstorm så nu har man fått uppleva det också. Men vi hann med en mysig kväll med middag och underhållning innan dom åkte.
Sista natten med gänget
Dom blev beskyllda för att vara syskon fler än en gång...
Magnus är lite uppspelt. Inte kan det väl vara för att han ska få åka
hem till Sverige?!?
Ett av många kvällsuppträden. Han stod och snurrade runt i minst
en kvart
Han var helt klart imponerande! Ett superframträdande,
och ganska snygg var han också
Cobra Snake Show, lite nervös var man allt...
Lucia-dagen firade vi som Lucia och "Stjerngosse" vid poolen mumsandes på pepparkakor och med skönsjungande sång. Wilgot och Wilhelmina var inte dom enda som lussade, fast dom var dom enda som var lucia och stjärngosse.
Syrran tröttnade efter ett tag men Wilgot var inte riktigt färdig lussad
så då fick han ta saken i egna händer. Inget luciatåg utan lucia
När luciadagen var till ända så hade vi bara en halv dag kvar innan det var dags för våran hemresa
Så nu följer lite blandade semesterbilder.
Wilhelmina finklädd och snygg i håret
Så här såg hon ut innan. Toka!
Så här snygg blir man när man sätter upp håret när det är blött
Ännu en liiite sämre hårdag...
I den här ställningen fann man Wilhelmina titt som tätt, överallt!
Santas little helper, nej, jag menar mamas little helper...
Så här hittade vi mormor ute på balkongen en kväll. Allt för att skydda
sig från myggorna som var FÖR JÄVLIGA!!!
Wilgot i vårat semesterparadis; andelslägenheterna
Tuffing! ♥
Man blev trött av semester. Skulle det vara ett kort taget nu i dagarna
hade du fått tänka bort både blöja och napp. Min stora kille!
Det blev ett restaurangbesök ute på stan och då serverades
bland annat detta
Pepparkakshus modell större. Wilgot och Wilhelmina fick varsin bit att
smaka på och det var inga svenska pepparkakor iallafall,
snarare mjöl och vatten. Men fint blev det!
Wilhelmina dricker en Bamse-drink och Wilgot dricker en Spiderman.
Det allra sista kortet som blev taget för sen tog batteriet i kameran slut.
12 timmar senare var vi hemma i Sverige
Så här gick hemresan:
Våran buss skulle gå 12.35 men kom inte fören 13.15, när vi skulle in på flygplatsområdet var hela stället avspärrat för presidenten var där, viktigt... Vi fick vänta i 20 minuter i bussen. När vi klev av från bussen stod där hjälpsamma herrar som snällt tog våra väskor och visade oss så vänligt vägen, tills dom upptäckte att vi inte hade några pengar kvar. Då var dom inte så trevliga längre. Vi fick iallafall igenom allt genom "röntgenmaskinen" och gick och ställde oss i incheckningskön. När det var våran tur tog dom våra tre väskor och började prata på arabiska, dom frågar oss hur många vi var i resesällskapet och hur mycket handbagage vi hade. Våra resväskor vägde 70 kilo. Liiiiite mycket, men det visste vi om, det vi inte visste om var att vi fick ta med oss 20 kilo in men bara 15 kilo ut. Lika med 15 kilo för mycket eftersom Wilhelmina tydligen fick ha 10 kilo. Jag förklarade att vi inte hade några pengar utan var tvungna att fixa det, han missförstod och trodde att jag inte hade så mycket pengar överhuvudtaget och skrev ner övervikten till 10 kilo. Det hjälpte ju inte oss, var ju fortfarande tvungna att ta ut pengar. Frågade vart jag kunde göra det och han sa till mig att det fick jag göra utanför flygplatsen så han skulle behålla mina boardingcard och pass. Jag var lite stressad så jag fattade inte vart han menade så jag frågade en kille i min ålder vart jag skulle ta vägen. Han i sin tur frågade om vi hade kort, svaret var jakande och då säger han att det kan ni betala med här. Fram kommer en kortläsare. Innan jag gick iväg var priset 6 € per kilo = 60 €, jag ville betala i LE och fick då ett pris på 480 LE. När vi sen skulle betala hade priset ändrats och var nu 106 $. Som tur var fick inte killen kortläsaren att fungera så vi slapp betala
Pust.
Nästa station: passkontrollen.
Vi ställde oss i en lagom lång kö. Någon ser oss och kommer och tar tag i mamma och säger kom med den här vägen så behöver du inte stå i kö. Schyst, gräddfilen. För mamma ja. Hon möter dig vid gate 1 ropade dom till mig. Där stod jag med barnvagn, tre handbagage, en påse, en dator och två kameror plus två varma, hungriga, trötta barn och klockan är 14.35. Planet går 15.05. Jippie! När klockan är 14.45 är det äntligen min tur i passkontrollen, då känner jag att jag klarar det här, och jag klarar det utan att gråta för det hade jag bestämt mig för att inte göra. Vad som än hände, det ville jag inte utsätta barnen för. Men det var väldigt nära när jag såg vad som väntade mig efter passkontrollen. Just precis, en kö...
Stressen växte. När klockan stod på 14.55 var det en herre (vi stod i en "svenskklunga") som sa till Wilgot att jaha, då ska du åka hem till Sverige då. Ja, hem till kalla Sverige och min pappa sa Wilgot. Ja, sa herren, nu går planet om en dryg timma. Mitt plan går om 10 minuter sa jag. Jamen dom väntar på dig sa herren men det är ju just vad dom inte gör sa jag och flera med mig. Då får du gå före sa herren men det var inte det lättaste. Jag ska hjälpa dig sa herren. Flytta på er! Hennes plan går om 10 minuter gick han och sa på svenska och hux flux så hade jag gått förbi typ 50 personer. Dags för sista genomlysningen, upp med allt inklusive barnvagn. Nu får vi springa sa jag till Wilgot och började slänga ner allt i vagnen och håva in barnen när någon tar tag i min arm, Kom med mam´! Vad i hela friden! Kom hit ungar! Dom höll upp min handväska och skrek KNIFE; KNIFE! Jag fattade ingenting men kom sen på att vi hade ju haft en liten slö fickkniv med oss och nu låg den alltså i min handväska... När jag inte hittade den så gick det inte hålla tillbaka tårarna och jag sa till Wilgot att vi inte skulle hinna med planet. Tillslut tittade den lilla rackaren fram och jag fick gå. Jag sket i barnvagnen så den finns numera som illegal invandrare någonstans i Egypten
Jag mötte, gråtandes, mamma vid gaten 15.03 och jag var inte sist. Bara ledsnast. Jag grät hela tiden ända tills planet var i luften 40 minuter senare, det var nämligen kö i luftrummet.
Ja, så kan det gå till när man blir klassad som terrorist så frågan är ju om jag någonsin får komma in i Egypten igen
Onsdag morgon ringde mamma till vårdcentralen och dom tyckte att hon skulle åka hem till sin doktor, det enda besked hon ändå skulle få här var att hon skulle fortsätta att gå och "öva" sig. Men hon stod på sig om ett läkarbesök och fick till sist en tid. Efter den blev det raka spåret till röntgen och ortopeden i Lidköping. Där visade det sig att hon brutit knät. Rakt över hela knäskålen så nu går hon i en slags plastextraben som gör att hon inte kan böja benet och där ska hon förbli i 4 veckor. Enda gången hon får ta av den är när hon ska duscha. Torsdag eftermiddag insjuknade jag i vinterkräksjukan.
Så gick våran hemgång till!
Jag vill rikta ett stort tack till mamma som gjorde denna resa genomförbar och ett stort tack och en kram till våra semestervänner Magnus, Tinnis och Matilda som förgyllde våran tillvaro, hoppas att vi kan träffas igen! Och sist men inte minst mina underbara barn som alltid är så duktiga och ett tack till min käre make som låter mig åka iväg på sånt här när han är hemma och sliter!
Kramar er alla!!! ♥
Kommentarer
Trackback
