När jag hämtade Wilgot efter hans barngymnastik frågade jag vad dom gjort. Wilgot svarade att dom sprang runt mest, sen var det inte så mycket mer med det. Hans största bekymmer var om jag och Wilhelmina hade varit hemma med maten som inhandlades innan vi åkte till gympan. Jag berättade då att vi varit på biblioteket.



Wilgot var tyst en stund och sedan tog han till orda igen. Vi var så många idag så det var ingen som hjälpte mig, sa han. Automatiskt tänker jag att om man är många så borde väl någon kunna hjälpa till, men jag visste ju inte vad han menade så jag frågade honom. Han förklarade då att ingen hade hjälpt honom vid krokodilerna, ingen hade hållt honom mellan benen...
Krokodilerna är att dom står på en bänk och svingar sig i repen över till en matta som ligger en bit bort, behöver dom hjälp brukar någon stå och hjälpa till genom att hålla repet mellan benen, men så var det inte idag.
Jag frågade Wilgot vad han gjorde då varpå han svarade; jag ställde mig på golvet och gjorde så här med händerna (rakt upp i luften) och sen var jag på land. För så sa nån att jag kunde göra. Jasså, vem sa det då? undrade jag. Wilgot sa: Jag! För jag är inte rädd för krokodiler och om jag säger att jag kan något, då kan jag det!
Bra att ha självförtroende!

Nu har Wilhelmina somnat i mitt knä och Wilgot sitter i sin säng och lyssnar på Mamma Mu som vi lånade på biblioteket. Då passar jag på att gå till köket och fixa hamburgare!