Dom allra flesta som skulle se våran Wilgot skulle tycka att han har världens löjligaste föräldrar. Men för oss är det skitjobbigt. Han är i värsta revoltåldern. 3-årstrots kallas det visst.
Många som man pratar med och berättar att han är SÅ trotsig förstår ingenting, han är ju jätte snäll. Och det är han, han har alltid varit megasnäll så för oss behövs det inte så jättemycket för att det ska bli stort, för oss. Han lägger sig inte ner i affären för att han inte får godis och skriker som en stucken gris, det skulle han aldrig göra. Nä, vid godiset säger Wilgot istället: "Titta mamma, dom har glömt spaden här!" och så städar han på alla spadar och stänger luckor om det finns någon som står öppen.
Det vi tycker är trots är när han vägrar prata med oss och går in, lungt och stilla, och sätter sig i sin fåtölj i sitt rum och tjurar, när han vägrar säga förlåt, för han vill inte! Eller när han gråter så fort en kompis gjort fel i leken, eller någon snäll tant frågar honom något och han skjuter ut underläppen och säger surt att han vill inte prata. DET är trots för oss...
Men fortfarande, vi har ett väldigt snällt barn. Ställer man honom bredvid en "normal" 3-åring i trotsperioden så är Wilgot snäll som ett litet lamm.
Jag känner mig som världens sämsta mamma som bara är sur och tråkig hela tiden. "Om inte du städar upp på dina saker så åker vi inte på barngympan" Resultatet av den meningen blir att Wilgot börjar gråta och städar gråtandes istället, för städar gör han. Lasse säger alltid, tänk på att han inte är mer än 3 år. Jag vet! Men Lasse går inte hemma med barnen hela tiden. Jag får ju se denna förändrade Wilgot dagarna i ända. Och jag vet att det är en övergående period, men gahhh, det är stort för mig just nu!
Men jag älskar mina barn och tycker det är toppen att jag fortfarande har möjlighet att ha dom hemma!

När jag igår frågade varför han inte gör som jag säger, han har tillexempel väldigt svårt att sluta när någon sagt till honom att stopp, det räcker. Han låg i soffan och jag satt bredvid och han hade benen i mitt knä, han lyfter upp benen och låter dom sedan falla, jag säger till honom att han ska sluta. Han svarar mig att öronen hör vad jag säger men benen vill inte. Det är nog en ganska bra beskrivning av trots :)


Inga stora grejer, jag vet...
Ju mer jag tänker på trotst desto mindre blir det...
Det var nog bra att skriva av sig lite...
Terapuetiskt... (eller hur det nu stavas ;)  )
Nu ska jag gå och väcka Wilgot och säga att jag älskar honom och sedan ska jag vara lugnet själv i vilken situation som än bjuds ♥

Och ikväll får jag ju lite egentid när jag ska åka och göra mina naglar fina. Sen bär det av till Malmö i helgen, helt själv och då kommer jag sakna mina små monster!

När jag kommer hem från Malmö är allt som vanligt igen, eller?!?




När mamma hade fått fina naglar ville Wilgot ha det också :)