Jag har en mycket ledsen dotter just nu.
Jag hör till den ganska lilla skara som ammar sina barn länge. Wilgot ammade jag tills han var 15, nästan 16 månader och Wilhelmina ammar jag fortfarande. Jag har alltid sagt att mina barn får välja själva hur länge dom får amma men att jag inte vill fortsätta amma när dom kan gå. Nu kan Wilhelmina gå. Nu känns det inte lika självklart att sluta längre. Anledningen till att jag inte vill amma när dom kan gå var att dom själva kan gå fram till bröstet och visa att dom vill ha mat. Wilhelmina gör inte det, men när jag lägger henne till bröstet innfinner sig ett lugn i hela henne. Och när jag ser det blir jag också lugn, vi mår bra. Hon tittar på mig och ler med hela ansiktet, för henne är det trygghet. Hon har varken napp eller någon slags snutte, hon har mig. Det är inte så att hon får amma i tid och otid utan hon ammar innan hon ska sova och när hon vaknar på morgonen, precis som andra barn äter välling.
Jag ammar inte offentligt utan jag gör det i MIN säng i MITT hus, ändå har omgivningen börjat ifrågasätta varför jag ammar och när jag ska sluta, hon är ju faktiskt stor nu och mina bröst kommer bara bli hängiga. Vadå bli, och för den delen är dom just MINA. So back off! Men jag blir faktiskt ledsen när folk tycker att man är äcklig, det är ju ändå en helt naturlig grej, men var lugna, jag ska sluta. Frågan är bara om jag eller Wilhelmina är redo riktigt än. Jag bestämde mig nu till kvällen att jag skulle göra ett försök och skita i ammningen. Sagt och gjort, vi iordningställde en nappflaska med välling (nummer två i hela mitt liv som jag gjort eftersom Wilgot var en vällingratare) och gick in i sängen, satte på lugn musik och dämpad belysning. Storebrorsan låg i sin säng och lyssnade på saga. Pappa var ute på egna äventyr, allt var lugnt. Nu skulle jag och min dotter ha en bra stund när vi skulle introducera välling i hennes liv. Hon blev jätteglad över flaskan med något vitt i, mjölk! antar jag att hon tänkte. Hon tog en sipp och grimaserade. Efter det vägrade hon ta flaskan igen, vällingen var ratat av henne också. När hon insåg att hon inte skulle få amma brakade hela hennes värld samman. Det kvittar hur mysigt mamma hade gjort, hennes trygghet var borta. Hon lugnade sig lite när jag försökte få henne att bara ligga och mysa men den sorgen och längtan man såg i hennes ögon, det var fruktansvärt.
Jag vet inte om jag vill sluta amma just nu. Inte mitt i tandsprickning. Wilhelmina är ledsen som det är. Hon behöver sin mamma. Hon behöver sin trygghet. Hon behöver MIG.
Nu måste jag vara stark och skita i alla kommentarer och frågor om när och varför, Wilhelmina är viktigast. Och Wilgot har inte tagit någon skada av att amma länge. Han är bättre än många andra barn om jag får säga vad jag tycker. Och det får man som mamma. Och Wilhelmina, hon har inte tänkt bli sämre hon.
Vi skiter iallt och ammar. Ett tag till iallafall...


Ratad